I Magikerna får vi följa Quentin, en oerhört olycklig kille som går och dagdrömmer om det magiska landet Fillory som han läste om när han var liten. Jämfört med Fillory uppfattar han det verkliga livet som trist och tråkigt. När då Quentin blir inbjuden till en magisk skola där man kan lära sig magi på riktigt så skulle man ju kunna tro att han skulle bryta mönstret, men det gör han inte. Det här är något som genomsyrar hela boken. Vad som än händer är Quentin ständigt miserabel. Han går omkring och väntar på att något nytt ska komma runt hörnet samtidigt som han är helt oförmögen att leva i nuet.
Innan jag ens fått tag i boken så hade jag redan ganska höga förväntningar på den här boken efter att ha läst en recension som fullständigt hyllade den som en typ av Harry Potter fast råare. Som alltid när något blivit upphöjt till skyarna blir fallet så desto hårdare.
Boken är otroligt svårläst, den är seg och faktiskt riktigt jobbig att ta sig igenom. Jag fick kämpa med mig själv för att inte bara lägga boken åt sidan och försöka glömma bort den. Så tråkigt var det att läsa. Bitvis var det en del ljusglimtar i mörkret men det uppvägde inte det dåliga på långa vägar.
Så som skolan är tagen från Harry Potter är det lika uppenbart att det magiska landet Fillory är kopierat från sagorna om Narnia. Det känns nästan fult att det är snott så rakt av. Grossman verkar ha försökt skapa nån slags satirisk tolkning av den magiska världen men den går inte hem. Det känns bara så oerhört fel alltihopa.
Om boken hade skrivits av någon annan men annan vinkling kombinerat med ett aning friskare skrivsätt tror jag ändå att boken kunde blivit bra.
Jag har svårt att förstå hur någon kan tycka om den här boken. Jag gjorde det då definitivt inte och ska det vara ett betyg på den så blir det inte mer än 1 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar