August Strindberg: Röda rummet

Röda rummet är Strindbergs första roman och en av de mest välkända svenska klassikerna. Detta är min sammanfattning av boken.

Mitt stora problem med Strindberg och hans Röda rummet är att jag inte förstår hur boken ska läsas. Eftersom boken är skriven för så länge sedan var ju också förutsättningarna annorlunda. Det är svårt att förstå om Strindberg skildrar livet så som han såg uppfattade det, eller om han helt enkelt skrivit en överdriven och underhållande satir. Det påverkar ju berättelsen avsevärt och jag har inga referensramar att jämföra med.

Min tolkning här är att Strindberg använde sig av satir, om inte en överdriven sådan, och blandade detta med sin egna version av samtiden. Resultatet blev en berättelse där man anar humorn någonstans i bakhuvudet utan att förlora någon del av realismen.

I boken går det att läsa in mycket konflikter, bland annat mellan det idealistiska fria och det låsta materiella samhället. Jag förstår att svenskalärare och diverse litteraturkritiker tycker om denna bok då den ger mycket att tolka och diskutera.

I Röda rummet beskriver Strindberg målande hur Stockholm såg ut under slutet av 1800-talet och jag dras in i den tidens atmosfär. Jag kan riktigt känna hur jag själv färdas utmed kullerstensgator och omgivningen kring Djurgården och östra Södermalm. Jag riktigt andas in atmosfären. Det är en upplevelse i sig att få besöka en historisk plats så levande i fantasin.

De personporträtt Strindberg målar upp är mycket intressanta men känns också parodiska och överdrivna. Det märks tydligt att både politik och filosofi var viktigt för Strindberg och jag kan nästan se framför mig hur han satt i sin kammare och smilade och tyckte sig vara oerhört smart och kunnig när han författade dialoger mellan bokens alla karaktärer. Just dialogerna mellan personer i boken är återkommande och handlar mycket om att de försöker visa vem som bestämmer och segraren är den som med ord lyckas utmanövrera sin motståndare. Det finns ingen riktig omtanke utan alla människor skildras egentligen som baksluga och beräknande översittare av olika slag. Det är en ganska dyster åskådning som jag stör mig lite på.

Att läsa Röda rummet gick i början ganska långsamt för mig. Den gammaldags svenska som används med sina böjningar och annorlunda uttryck tar ett tag att vänja sig vid, men när jag väl kommit in i handlingen en bit vande jag mig allt mer och fick nästan omärkligt ett riktigt bra flyt i läsandet.

Handlingen kretsar kring Arvid Falk som vantrivs på sitt arbete på Kollegiet för utbetalande av ämbetsmännens löner, där han inte känner sig uppskattad och hans ansträngningar ses bara som besvär. Han säger upp sig från sitt arbete för att istället få uppleva friheten som litteratör. Men det är inte helt genomtänkt och han har nog inte riktigt koll på hur det faktiskt är att leva på det viset. Hans äldre bror är till ingen hjälp då denne endast tänker på sina egna framgångar och inte har mycket till övers för andra. Han är en sådan typ av människa som gärna lånar ut pengar till andra bara för att få den rätta känslan att befinna sig över dem när de kryper för honom. Arvid träffar däremot nya bekanta i de mer bohemiska kretsarna ute på Djurgården.

Det händer hela tiden en massa saker men det är svårt att se en överblick, trots att berättelsen följer flera personer och deras tankar. Man förstår att något klurigt är på gång men det är svårt att gissa sig till vad.