Sami Said: Väldigt sällan fin

Väldigt sällan fin är ingen direkt spännande bok. Den handlar om en kille, lite yngre än mig själv, som lämnar hemmet för att plugga på en annan ort. Hur intressant läsning kan det vara kan man undra? Jag imponeras av Sami Said och tycker att det är beundransvärt att han fått något så alldagligt och trist att bli så medryckande och intressant! Första delen av boken utspelar sig i Sverige och andra halvan utspelar sig i Eritrea. Två helt olika skådeplatser.

Noha bor med föräldrar och syskon i en liten lägenhet i Göteborg. När han ska flytta hemifrån för att studera får han många förmaningar om att som muslim inte falla för alla de frestelser han kommer möta som student. Han är lite av en ensamvarg som helst spenderar tiden för sig självt och tycker om att läsa böcker. Han försöker hålla sig undan och gör allt för att slippa möten med andra studenter, trots det så får han  motvilligt två nya vänner. Fredrik är svensken som funderar på att konvertera till Islam och Anna är tjejen som Noha verkligen inte borde umgås med.

Jag greps ganska tidigt av den här boken, det är kul att få läsa om huvudpersonen Noha och hans funderingar och reaktioner i olika situationer. Boken är skriven på ett sätt som är lätt att ta till sig men ibland kändes det slarvigt. Tankar, samtal och händelser blandas huller om buller utan urskiljning. Det hände flera gånger att jag läste hela sidor som jag trodde var Nohas inre tankar, och så visar det sig vara ett samtal istället. Den totala avsaknaden av talstreck är oerhört irriterande.

Två återkommande teman är nationalitet och religion. Boken tar upp skillnader mellan den eritreanska och svenska kulturen samt vad det praktiskt innebär att vara muslim i Sverige. Visserligen är Väldigt sällan fin skriven på ett humoristiskt sätt men en del betraktelser känns mycket träffsäkra och är lätta att ta åt sig.

Jag läser gärna mer av Sami Said, men hoppas innerligt att meningarna i nästa bok inte har så förvirrande uppbyggnad.

Avslutar med ett citat ur boken: